onsdag 5 april 2017

2017 i rullning.

Den fisklösaste vintern i mannaminne är förbi. Jag överlevde 7 mörka månader av så gott som fisklöshet och en extrem fiskebrist. Nu har ljuset på allvar börjat återvända och därmed är det hög tid, både för mig och för de hett eftertraktade karparna, att vakna till liv på nytt.

Jag har gett mig ut på ett par kortare turer efter att isen lossade i mars med förhoppningar om ett smärre mirakel och en härlig, mörkt gyllene kallvattenskarp. Mina förhoppningar förblev just förhoppningar och inget mer...
Sen stod april för dörren och våren har börjat komma igång på riktigt. Måndagen den 3/4 fick jag möjlighet att komma iväg på ett dagpass efter karp i en gammal damm. Vädret skulle till en början vara mulet och lite rått, men framåt lunch lovade experterna att det skulle spricka upp och bli en lugn, solig och relativt varm eftermiddag. Det kändes oerhört lovande och när väckarklockan ringde den morgonen tog det inte många sekunder innan jag lämnat värmen under täcket. Frukost slängdes ihop rekordsnabbt, bilen packades och sen bar det av mot dagens äventyr.

När jag var på plats vid dammen tog jag först en liten runda med min trogne karphund, dvärgschnauzern Lexus, för att spana in de olika fiskeplatserna och försöka lokalisera några fiskar. Några av platserna var mer eller mindre ofiskbara eftersom vattnet var lite högre nu än vad det hade varit under min senaste visit i somras och några tecken på fisk kunde jag inte se hur jag än letade. Så mitt val av plats gjordes på sämsta tänkbara vis, bekvämlighetsfaktorn fick avgöra. Jag slog mig ner i den ena hörnan vid dammvallen och ställde i ordning allt medan jag hela tiden försökte hålla ögonen på den blanka vattenytan i jakt på minsta lilla tecken på fisk. Länge var det stendött. Efter någon timme hade jag dock fått ut två spön mot platser där enstaka bubblor sporadiskt hade dykt upp och jag chansade på att det kunde röra sig om fisk.
Det tredje spöt kastade jag ut förbi dammens utlopp, som ligger mitt på vallen, med enbart ett sänke för att med dess hjälp känna av botten och djupförhållandena där ute. Förutom de typiska signalerna genom spötoppen som indikerar en fastare dybotten med lite växtdelar så registrerade jag även en märklig stöt i linan. Svårt att förklara, men det kändes helt annorlunda och min första tanke var att det kan ha varit en fisk som kom i kontakt med linan. När jag vevat in så kastade jag ut 5-6 boilies som jag klämt sönder i mindre bitar på ungefär den plats där jag bedömde att det som eventuellt kunde ha varit en fisk skulle ha befunnit sig. Därefter gjorde jag snabbt i ordning en simpel hair rig med två halva boilies på håret, satte en bit PVA-foam som skydd för kroken och svingade ut tacklet.
Jag placerade spöt i larmet, justerade min nappindikator och gick därefter för att sätta mig i tältet, men innan jag hann så långt gav larmet ifrån sig två pip. Jag vände om och såg nappindikatorn flyga upp mot spöt ackompanjerat av larmets härliga ton blandat med slirbromsens knarr.
Årets första napp! Ett "screaming run" och jag var på spöt snabbare än blixten och möttes av en ilsket rusande motståndare i andra änden av linan. Fisken var betydligt starkare än jag hade väntat mig av fisk i den här dammen där allt jag sett tidigare är smått. Spöt fick arbeta, slirbromsen fick sjunga och linan fick gnissla mot vegetationen innan jag med darriga knän kunde säkra årets första karp i håven och glädjevrålet fick eka över dammen.
Årets första. Min största från dammen. En enastående vacker fjällkarp ur ett gammalt självreproducerande bestånd. Så jäkla magiskt!


Drygt 6,5 kilo magisk fjällkarp.

Med denna fångst var min dag redan gjord och än hade jag många timmar kvar att fiska innan sambon skulle plocka upp mig på vägen hem från jobbet. Jag placerade mitt tackel på samma sätt som förut, drog mig tillbaka till tältet och njöt av stunden.
Larmen förblev tysta, resten av förmiddagen gled stilla förbi och det blev lunchdags. Så jag drog fram stormköket ur väskan och slängde ihop en omgång nudlar med kabanoss som avnjöts samtidigt som några första solglimtar började leta sig igenom molntäcket. Jag vevade in mina spön så snart solen gjort entré på riktigt och tog en promenad med hunden till den andra sidan av dammen med förhoppning om att hitta solande karpar längs kanterna. Redan på långt håll fick jag syn på den första skepnaden som stilla svävade fram någon centimeter under ytan, alldeles intill strandkanten. I nästa stund hade jag fått syn på ytterligare fem eller sex fiskar bara några meter isär. Guldläge för att lirka upp en på ytan! Nu gällde det bara att inte råka klanta till det och skrämma fisken...

Jag promenerade tillbaka till skuggsidan av dammen och packade ihop allt. Min tanke vara att efter mina försök med ytfisket stanna kvar på platsen och lägga ut mina spön med zig rigs eller bottenbeten då det uppenbarligen var gott om fisk som precis som jag stortrivdes i den värmande vårsolen.
När jag väl hade lyckats smyga mig fram till platsen där karparna gled rundor, riggad och redo, så sköt jag med slangbellans hjälp försiktigt ut små portioner med flytande pellets och hundfoder i storlekar mellan 3 och 10 mm. Fisken var så pass nära mig där jag satt på stranden att jag lätt hade kunnat kasta betena för hand, men detta brukar kräva för mycket rörelse och därmed ökar risken att skrämma fisken markant. I några minuter visade fisken inget intresse i betet alls. Alla utom en liten fjällkarp gled iväg utom synhåll och jag började tappa tron något. Men så plötsligt vände den lilla fjällkarpen på sig något, simmade lojt fram till ett bete och sög i sig det. Inom loppet av några sekunder dök det upp tre fiskar till som gladeligen började mumsa i sig de små flytande godbitarna. Ingen av dom var särskilt stor så jag valde att försöka ta den som såg häftigast ut, en liten spegel med en väldigt vackert skimrande rad av fjäll längs ryggen. När den ensam befann sig mindre än en spölängd ut från kanten presenterade jag för första gången mitt krokbete framför den, men den lilla karpen valde att helt enkelt simma rakt förbi det. Jag gjorde ett nytt utlägg nästa gång den befann sig precis framför mig men den här gången måste den ha fått syn på mig, spötoppen eller något annat som var lite obehagligt för den avbröt genast sitt ätande, sjönk lite djupare under ytan och styrde ut mot djupare vatten. Fasen också!
Besvikelsen blev inte särskilt långvarig, för nästa karp på tur var en av fjällkarparna som åt ganska så frenetiskt av de små flytande godsakerna ett par meter bort längs stranden. Jag väntade tills jag såg att fisken höll en stadig kurs och gungade ut mitt krokbete en knapp meter framför den. Den gled fram på samma kurs, saktade ner något innan mitt bete, steg upp till ytan och sög in det. Jag avvaktade en sekund (som kändes olidligt lång) innan jag drog till med ett mothugg och ytan exploderade då karpen insåg sitt misstag. I nästa stund var den borta. Kroken fick aldrig riktigt fäste och mina chanser att ta en från ytan var nu som bortblåsta.
Jag återgick till larmfiske och det dröjde inte särskilt länge innan mitt ena larm tog ton och jag kunde inleda kampen mot ännu en stark motståndare som fick slirbromsen att sjunga rejält. Den här fisken kändes minst lika bra som förmiddagens fjällkarp och än en gång blev jag lite darrig i knäna. Karpen gjorde en rejäl rusning rakt igenom ett vegetationsbälte och simmade sedan iväg längs med strandkanten och det gnisslade ordentligt i linan då den skar igenom spenaten. Lika plötsligt som den börjat så var kampen över. Karpen hade lossnat och jag fick inte ens se en liten glimt av min motståndare i det grumliga vattnet.
En snabb kontroll av rigg, tackel och lina genomfördes sedan kastade jag ut betet på samma plats igen och slog mig ner bakom spöna. Jag skickade ett sms och beklagade mig för fiskebrodern över mina två tappade fiskar. I samma stund som jag tryckte på "skicka" tog larmet åter ton och en ny kamp påbörjades. Även den här gången var det över väldigt snabbt men nu stod jag som segrare med en häftig liten spegel i håven!


Inte den största, men vilka färger!

Efter att den här fisken hälsat på så hände inte mycket mer. Jag fiskade vidare en liten stund bara sen packade jag ihop med ett leende på läpparna och fjäderlätta steg. 
Äntligen är säsongen 2017 i rullning!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar