onsdag 5 april 2017

2017 i rullning.

Den fisklösaste vintern i mannaminne är förbi. Jag överlevde 7 mörka månader av så gott som fisklöshet och en extrem fiskebrist. Nu har ljuset på allvar börjat återvända och därmed är det hög tid, både för mig och för de hett eftertraktade karparna, att vakna till liv på nytt.

Jag har gett mig ut på ett par kortare turer efter att isen lossade i mars med förhoppningar om ett smärre mirakel och en härlig, mörkt gyllene kallvattenskarp. Mina förhoppningar förblev just förhoppningar och inget mer...
Sen stod april för dörren och våren har börjat komma igång på riktigt. Måndagen den 3/4 fick jag möjlighet att komma iväg på ett dagpass efter karp i en gammal damm. Vädret skulle till en början vara mulet och lite rått, men framåt lunch lovade experterna att det skulle spricka upp och bli en lugn, solig och relativt varm eftermiddag. Det kändes oerhört lovande och när väckarklockan ringde den morgonen tog det inte många sekunder innan jag lämnat värmen under täcket. Frukost slängdes ihop rekordsnabbt, bilen packades och sen bar det av mot dagens äventyr.

När jag var på plats vid dammen tog jag först en liten runda med min trogne karphund, dvärgschnauzern Lexus, för att spana in de olika fiskeplatserna och försöka lokalisera några fiskar. Några av platserna var mer eller mindre ofiskbara eftersom vattnet var lite högre nu än vad det hade varit under min senaste visit i somras och några tecken på fisk kunde jag inte se hur jag än letade. Så mitt val av plats gjordes på sämsta tänkbara vis, bekvämlighetsfaktorn fick avgöra. Jag slog mig ner i den ena hörnan vid dammvallen och ställde i ordning allt medan jag hela tiden försökte hålla ögonen på den blanka vattenytan i jakt på minsta lilla tecken på fisk. Länge var det stendött. Efter någon timme hade jag dock fått ut två spön mot platser där enstaka bubblor sporadiskt hade dykt upp och jag chansade på att det kunde röra sig om fisk.
Det tredje spöt kastade jag ut förbi dammens utlopp, som ligger mitt på vallen, med enbart ett sänke för att med dess hjälp känna av botten och djupförhållandena där ute. Förutom de typiska signalerna genom spötoppen som indikerar en fastare dybotten med lite växtdelar så registrerade jag även en märklig stöt i linan. Svårt att förklara, men det kändes helt annorlunda och min första tanke var att det kan ha varit en fisk som kom i kontakt med linan. När jag vevat in så kastade jag ut 5-6 boilies som jag klämt sönder i mindre bitar på ungefär den plats där jag bedömde att det som eventuellt kunde ha varit en fisk skulle ha befunnit sig. Därefter gjorde jag snabbt i ordning en simpel hair rig med två halva boilies på håret, satte en bit PVA-foam som skydd för kroken och svingade ut tacklet.
Jag placerade spöt i larmet, justerade min nappindikator och gick därefter för att sätta mig i tältet, men innan jag hann så långt gav larmet ifrån sig två pip. Jag vände om och såg nappindikatorn flyga upp mot spöt ackompanjerat av larmets härliga ton blandat med slirbromsens knarr.
Årets första napp! Ett "screaming run" och jag var på spöt snabbare än blixten och möttes av en ilsket rusande motståndare i andra änden av linan. Fisken var betydligt starkare än jag hade väntat mig av fisk i den här dammen där allt jag sett tidigare är smått. Spöt fick arbeta, slirbromsen fick sjunga och linan fick gnissla mot vegetationen innan jag med darriga knän kunde säkra årets första karp i håven och glädjevrålet fick eka över dammen.
Årets första. Min största från dammen. En enastående vacker fjällkarp ur ett gammalt självreproducerande bestånd. Så jäkla magiskt!


Drygt 6,5 kilo magisk fjällkarp.

Med denna fångst var min dag redan gjord och än hade jag många timmar kvar att fiska innan sambon skulle plocka upp mig på vägen hem från jobbet. Jag placerade mitt tackel på samma sätt som förut, drog mig tillbaka till tältet och njöt av stunden.
Larmen förblev tysta, resten av förmiddagen gled stilla förbi och det blev lunchdags. Så jag drog fram stormköket ur väskan och slängde ihop en omgång nudlar med kabanoss som avnjöts samtidigt som några första solglimtar började leta sig igenom molntäcket. Jag vevade in mina spön så snart solen gjort entré på riktigt och tog en promenad med hunden till den andra sidan av dammen med förhoppning om att hitta solande karpar längs kanterna. Redan på långt håll fick jag syn på den första skepnaden som stilla svävade fram någon centimeter under ytan, alldeles intill strandkanten. I nästa stund hade jag fått syn på ytterligare fem eller sex fiskar bara några meter isär. Guldläge för att lirka upp en på ytan! Nu gällde det bara att inte råka klanta till det och skrämma fisken...

Jag promenerade tillbaka till skuggsidan av dammen och packade ihop allt. Min tanke vara att efter mina försök med ytfisket stanna kvar på platsen och lägga ut mina spön med zig rigs eller bottenbeten då det uppenbarligen var gott om fisk som precis som jag stortrivdes i den värmande vårsolen.
När jag väl hade lyckats smyga mig fram till platsen där karparna gled rundor, riggad och redo, så sköt jag med slangbellans hjälp försiktigt ut små portioner med flytande pellets och hundfoder i storlekar mellan 3 och 10 mm. Fisken var så pass nära mig där jag satt på stranden att jag lätt hade kunnat kasta betena för hand, men detta brukar kräva för mycket rörelse och därmed ökar risken att skrämma fisken markant. I några minuter visade fisken inget intresse i betet alls. Alla utom en liten fjällkarp gled iväg utom synhåll och jag började tappa tron något. Men så plötsligt vände den lilla fjällkarpen på sig något, simmade lojt fram till ett bete och sög i sig det. Inom loppet av några sekunder dök det upp tre fiskar till som gladeligen började mumsa i sig de små flytande godbitarna. Ingen av dom var särskilt stor så jag valde att försöka ta den som såg häftigast ut, en liten spegel med en väldigt vackert skimrande rad av fjäll längs ryggen. När den ensam befann sig mindre än en spölängd ut från kanten presenterade jag för första gången mitt krokbete framför den, men den lilla karpen valde att helt enkelt simma rakt förbi det. Jag gjorde ett nytt utlägg nästa gång den befann sig precis framför mig men den här gången måste den ha fått syn på mig, spötoppen eller något annat som var lite obehagligt för den avbröt genast sitt ätande, sjönk lite djupare under ytan och styrde ut mot djupare vatten. Fasen också!
Besvikelsen blev inte särskilt långvarig, för nästa karp på tur var en av fjällkarparna som åt ganska så frenetiskt av de små flytande godsakerna ett par meter bort längs stranden. Jag väntade tills jag såg att fisken höll en stadig kurs och gungade ut mitt krokbete en knapp meter framför den. Den gled fram på samma kurs, saktade ner något innan mitt bete, steg upp till ytan och sög in det. Jag avvaktade en sekund (som kändes olidligt lång) innan jag drog till med ett mothugg och ytan exploderade då karpen insåg sitt misstag. I nästa stund var den borta. Kroken fick aldrig riktigt fäste och mina chanser att ta en från ytan var nu som bortblåsta.
Jag återgick till larmfiske och det dröjde inte särskilt länge innan mitt ena larm tog ton och jag kunde inleda kampen mot ännu en stark motståndare som fick slirbromsen att sjunga rejält. Den här fisken kändes minst lika bra som förmiddagens fjällkarp och än en gång blev jag lite darrig i knäna. Karpen gjorde en rejäl rusning rakt igenom ett vegetationsbälte och simmade sedan iväg längs med strandkanten och det gnisslade ordentligt i linan då den skar igenom spenaten. Lika plötsligt som den börjat så var kampen över. Karpen hade lossnat och jag fick inte ens se en liten glimt av min motståndare i det grumliga vattnet.
En snabb kontroll av rigg, tackel och lina genomfördes sedan kastade jag ut betet på samma plats igen och slog mig ner bakom spöna. Jag skickade ett sms och beklagade mig för fiskebrodern över mina två tappade fiskar. I samma stund som jag tryckte på "skicka" tog larmet åter ton och en ny kamp påbörjades. Även den här gången var det över väldigt snabbt men nu stod jag som segrare med en häftig liten spegel i håven!


Inte den största, men vilka färger!

Efter att den här fisken hälsat på så hände inte mycket mer. Jag fiskade vidare en liten stund bara sen packade jag ihop med ett leende på läpparna och fjäderlätta steg. 
Äntligen är säsongen 2017 i rullning!



onsdag 14 september 2016

Compact living.

I början av min "seriösa" karpfiskekarriär bestod mitt boende av ett ganska tungt och otympligt JRC brolly inköpt på Fiskekompaniet under nån galen förorderkampanj för många år sedan. Det kändes så jäkla häftigt att slå upp det och ställa in min stol med fällbart ryggstöd som i kombination med en hink att lägga upp fötterna på fick utgöra min säng under dessa första år av riktiga satsningar. Det var carpy, det var hett.

Ganska snart tröttnade jag på att ständigt slå huvudet i pinnarna som på något sätt alltid lyckades vara i vägen, oavsett hur jag satt eller låg i min stol. Så fort det nappade - Pang! Varje gång jag skulle sträcka mig efter något - Pang! Varje gång jag skulle lägga mig till rätta - Pang!
Det dröjde inte så länge innan jag mer eller mindre hatade det där parasollet och dess förbannade pinnar. Men det fick trots allt hänga med under några säsonger innan det slutligen blev utbytt mot ett gigantiskt, luftigt och så mycket snyggare Trakker SLX V2 bivvy för två man. Dessutom fick kombinationen av stol och hink se sig utbytt mot den billigaste bedchair jag kunde hitta. En relativt tung, dåligt vadderad och trång liten sak vid namn Daiwa Mission 4-leg bedchair. I den sov jag som en kung jämfört med vad jag gjort tidigare, men den var trots allt långt ifrån bekväm.

Jag lider verkligen inte av utrymmesbrist i mitt SLX V2 2-man bivvy. 

Nu är det 5 år sedan jag skaffade mitt SLX V2 bivvy och det fungerar lika bra idag som då. Det är nästan helt opåverkat av allt slitage jag utsatt det för och håller helt tätt ännu, trots att jag aldrig gett det något som helst underhåll. När jag ligger nerbäddad längst in i bivvyn utan fronten på har jag en fantastisk utsikt över sjön och är samtidigt helt skyddad från nederbörd. Det är enbart om vinden verkligen piskar rakt in i mitt swim med byar på över 10 m/s som jag bryr mig om att sätta på fronten för att få extra skydd och minimera risken att tältet ska ta en liten flygtur.
Det finns dock några nackdelar med detta fantastiska tält. Dels är det att tältet är ganska stort och tar stor plats. Plats som kan vara svår att finna vid en del fiskeplatser. Dels så är det ganska stort när det är nerpackat och väger även en hel del. Vid lite längre sittningar på rymliga, lättillgängliga fiskeplatser är det inget problem, då är det bara skönt med det stora stabila skyddet. Men på senare tid har jag funnit mig själv i behov av ett litet nätt skydd. Något som passar till snabba operationer, svårtillgängliga fiskeplatser och när jag vill kunna byta fiskeplats utan större huvudbry och ansträngningar.

Den nya generationen av brollyn, där de invändiga pinnarna är mycket mindre störande än de var på mitt gamla JRC brolly, har jag kikat på länge och jag har även varit på god väg att köpa ett.
Men så en dag i våras så fick jag syn på något helt annat när jag satt och slösurfade på sociala medier.
Fox presenterade ett nytt tillskott till sitt sortiment av tält i form av ett litet, kompakt, lätt och smidigt tält av pop up-konstruktion. Fox Easy Shelter kallar dom det och jag föll pladask för det. Om man nu kan falla för ett tält vill säga...
Jag glömde genast bort allt vad parasoll hette och tog reda på allt jag kunde om detta nya tält, vilket inte var så mycket, eftersom det ännu återstod flera månader innan det skulle ut på marknaden.
Så fort det gick förbeställde jag ett exemplar genom Metebolaget och nu har jag haft det hemma i åtminstone två-tre veckor och självklart har ett par nätter och någon dag ägnats åt att provfiska tältet.

Det har varit en oerhörd skillnad mot vad jag är van vid i form av utrymme, men trots att det varit lite trångt är mina upplevelser enbart positiva.

Nedpackat kan jag pilla ner hela tältet i min säng, en Wychwood standard tactical flat bed med extra kudde, sovsäck och filt.
Det blir hela boendet i ett enda kolli.

I den runda väskan ryms tältet komplett med en front och en myggfront, ett fodral med de fyra tältpinnarna som monteras vid uppsättning av tältet och ett fodral till peggarna. Om jag inte minns fel så fanns det 13 till mitt tält,
men jag använder bara 6 st och då står tältet hur stadigt som helst.

När själva tältet är hopvikt hålls det samman av ett elastiskt band som sitter fast i nederkant på ena kortsidan.
Väldigt smidigt!

På ett par minuter står tältet på plats och håller sängen, mig och min packning skyddad från väder och vind.
Här har jag klämt in min Wychwood säng som mäter 215 x 86 cm och framför den står min Gardner Specialist Rucksack.
Större säng bör man inte ha, tältet är främst tänkt att rymma kompakta sängar men denna går precis in.

Trots sin ringa storlek så är tältet bekvämt att ligga i och tillräckligt rymligt för att jag ska kunna sitta på sängen
utan att gnugga kalufsen mot tältduken. Inga stora marginaler förstås, men fullt tillräckligt.

Redan på premiärturen med tältet, runt 4-snåret på morgonen, fick jag testa på hur det var att kasta sig ut ur min nya boning till tonerna av ett skrikande larm. En fruktansvärd fight senare kunde denna kämpe landas.
Kanske är detta den första karpen i Sverige som har sett ett Fox Easy Shelter?
Vem vet...



onsdag 13 juli 2016

Enkelt fiske.

Vi fiskare vill ofta göra saker svårare än vad dom egentligen är. Varför vet jag inte riktigt. Det kanske handlar om att verka proffsigare, kanske vill vi avskräcka nybörjare (varför skulle vi ens vilja det!?) eller så kanske vi bara köper allt vi läser i artiklar eller ser i videos utan att fråga oss om de där extra små knepen och finurligheterna verkligen är nödvändiga eller ens kommer hjälpa oss att få mer fisk och mindre bekymmer.
Värst av alla är nog vi som kallar oss för metare och främst då karpmetare kan jag tänka mig. Med handen på hjärtat är jag själv ett offer för detta beteende och det är väl vissa saker som har hjälpt mig fånga lite fisk, men jag är också säker på att jag gjort saker onödigt krångliga och det har då kostat mig fisk. Garanterat!

Just inom karpmetet är det väl våra riggar som ger störst utrymme för att krångla till det. Bara googla på "carp rigs" så får du drygt 470'000 träffar. Gå in på Korda's hemsida och klicka dig fram till deras beskrivningar av hur man knyter riggar så får du i dagsläget 23 olika beskrivningar och utöver dessa finns hundratalet till i alla artiklar och videos på hemsidan. It's a bloody jungle!

Det behöver inte vara så svårt. I grund och botten ska din rigg göra två saker. Den ska presentera betet på ett sådant sätt att fisken kan och vill ta betet och därefter ska den hjälpa till att kroka fisken. Det är egentligen allt! Och ja, även om det är karp vi snackar om så är dom inte mer än fiskar. Svåra fiskar, visst! Men bara fiskar...

Först när jag nyligen låg i bivvyn och läste Rikard Bengtssons böcker "En karpmetares bekännelser" (hmm.. den där titeln känns bekant på nåt sätt) och "En karpmetares reflektioner" kom jag till insikt och började reflektera över hur jag själv fiskade. Nästan varje pass designade jag en ny rigg och inspekterade noga hur den uppförde sig i vattnet, var kroken satt i fiskens mun oavsett om det var en sutare, brax, mört, karp eller gräskarp som kom upp och trixade fram och tillbaka för att... ja, jag vet knappt varför. Det var väl så man skulle göra? Eller?

Sedan ett par veckor tillbaka har jag nu börjat skola om mig själv och banta ner min riggväska något. Ett par tafsmaterial, krokmodeller och diverse småplock har stuvats undan i en liten låda i fiskerummet och riggfodralet, fyllt med avancerade riggar av alla tänkbara typer, fick se sin givna plats i ryggsäcken bytas ut mot en undanskymd tillvaro längst in i en mörk byrålåda.

Hädanefter knyter jag mina riggar på plats vid vattnet. Enkla skapelser som går snabbt att slänga ihop, enkelt kan anpassas till olika situationer och som funkat bra i alla tider och garanterat kommer fortsätta att göra det länge än...

Keep it simple!


torsdag 5 februari 2015

Möjligheternas tandtråd.

Vi har nog alla varit i den situationen någon gång då vi kommit i kontakt med en ny produkt eller vara i vårt fiske eller också i dagliga livet och tänkt "Vad ska det här vara bra för!? Totalt onödigt skit!" eller nåt liknande. Men så efterhand som tiden går så börjar man så smått ändra uppfattning då det visar sig att den där "onödiga skiten" är jäkligt bra och användbar.
Jag har haft två riktiga sådana uppenbarelser under de senaste åren, det första var när jag skaffade min första smartphone för ett par år sedan och lät min knappförsedda relik från 00-talet gå i pension. I flera år hade jag stått emot påtryckningar från hela min omgivning, men så en dag gav jag upp och jag har ärligt talat inte ångrat mig överhuvudtaget. Den andra uppenbarelsen fick jag då jag för ungefär ett år sedan införskaffade min första spole bait floss, alltså en tandtråd avsedd att användas för att knyta fast boilies, främst popups, på diverse riggar. I min värld var detta den enda nyttan man kunde ha av denna metarnas tandtråd och det var för detta syfte jag (motvilligt) införskaffade den efter att ha misslyckats med att finna egna praktiska lösningar som passade.
Grundtanken med det hela är att man ska knyta tråden runt sin popup och fixera den till riggen i en rigg ring och därigenom inte behöva sticka en nål igenom sin popup och riskera minskad flytförmåga till följd av det. Men så gör inte jag. Jag har hittills inte stött på en popup som har så dålig flytkraft att detta är något jag behövt oroa mig för.
Dock så har jag med tiden upptäckt att bait floss är så mycket användbarare än så och jag tänkte dela med mig lite av ett par små knep som jag använder flitigt i mitt fiske.

Några exempel på riggar där jag använder bait floss för att aptera betet.

Sedan jag började experimentera med bait floss så har det börjat dyka upp riggar i min box där den traditionella håröglan saknas, istället har ett mycket litet lekande i storlek 20 eller en rigg ring varit fastknutet i änden av ett extra kort hår. Detta har den mycket enkla fördelen att jag då kan sätta i stort sett vilket bete jag vill på riggen med hjälp av lite bait floss och därigenom blir jag inte bunden till att använda beten som passar på just den hårlängd jag har på riggen i fråga. En annan vinst med det här systemet är att lekandet eller rigg ringen agerar nedre stopp mot betet och därmed hindrar att det undre betet vid exempelvis en snowman presentation glider ner mot kroken och riskerar att hämma krokningsförmågan.

Här nedan följer en liten snabb steg-för-steg genomgång av hur jag applicerar betet på mina riggar med hjälp av bait floss. Det är busenkelt och funkar fint på alla riggar där betet ska appliceras via en rigg ring eller ett litet lekande, så som chod riggen, D-riggen eller multi riggen.

För att applicera betet på riggen behövs utöver själva riggen och betet en betesnål, bait floss, sax och betesstopp.
En tändare är inget måste, men jag rekommenderar att man har en sådan tillgänglig.

Klipp till en bit bait floss lång nog att löpa dubbelvikt genom betet och med tillräckligt långa ändar över för att
du ska kunna knyta ett par enkla kärringknutar. Trä den igenom lekandet/ringen och vik dubbel som bilden visar.

Trä upp ditt bete på betesnålen, haka fast de båda ändarna av bait floss och för över betet på dessa.

För ner betet till lekandet/ringen.

Börja slå en enkel kärring knut på ändarna som visas, men dra inte åt helt.

Placera ditt betesstopp i kärringknuten och dra åt. 

Slå ytterligare en kärringknut ovanpå den första och kapa sedan överflödigt material, men lämna någon millimeter
för att säkerställa att knuten inte glider upp. Nu är riggen egentligen redo för utkast. Men...

...jag rekommenderar att man använder en tändare för att snabbt och lätt smälta ihop ändarna vid knuten lite
för att ytterligare minska riskerna för att knuten ska glida upp.

Sådär! Nu är riggen verkligen redo för utkast.

Eller ska man kanske byta ut betet mot en snowman med en dumbell och toppa med en fake maggot?
Ja, det är ju det fina här att samma rigg enkelt kan förses med ett väldigt annorlunda bete på nolltid.
Och som en bonus så kommer bottenbetet i denna snowman aldrig att glida ner mot kroken tack vare
att det lilla lekandet effektivt agerar stopp undertill.

Här har jag försett samtliga riggar från den översta bilden med lite olika beten med hjälp av just bait floss.
Fantasin sätter gränserna...

I ungefär ett års tid har jag använt bait floss nu och inte enbart till fixering av betet på mina hair rigs. Det har även använts för att knytas fast som ett hår i krokböjen då jag flötmetat bland annat sutare. 
Jag har knutit baitfloss runt ståltafs och betesfisk vid fiske med deadbait för att betesfisken ska sitta kvar bättre under hårda kast. Det fungerar även ypperligt som en svag länk mellan tackel och sänke i en lång rad av situationer, bland annat har jag använt detta under gäddmete, mete efter plattfisk samt bottenmete på klippiga bottnar runt 100-150 meters djup i Norge. Jag kommer hela tiden på nya användningsområden för denna fantastiska lilla produkt och än har jag nog inte kommit på den sista...

Kort sagt så är bait floss en överraskande mångsidig produkt till ett billigt pris, 39:- gav jag för en 
spole om 50 meter hos Metebolaget och det räcker i åratal så det finns verkligen ingen ursäkt för att inte ha en spole liggandes i väskan eller tackelboxen varje gång man går ut genom dörren.


måndag 19 januari 2015

En ny era tar vid.

Det här inlägget kommer inte att vara något mästerverk, inte ens ett försök till att skapa ett sådant. Nej, det här inlägget är mer av ett pressmeddelande som rör den här bloggen i stort och dess inriktning.
Tidigare hette bloggen "Med passion för karpfiske" och fanns på adressen "passionforcarping.blogspot.com" och då handlade den närapå uteslutande om karpfiske. Mitt karpfiske. Men det är ju inte allt mitt fiske som är riktat efter karp (dock en majoritet av det) så jag har nu valt att byta adress, namn och handling lite grann.
Visst kommer karpfisket även i fortsättningen utgöra en majoritet av mina inlägg här, men tanken är att jag även ska dokumentera mina övriga fisken (så länge det är mete det handlar om) efter allt ifrån "hunnagädda" till håkärring. Så framöver kommer inläggen förhoppningsvis att bli betydligt fler och mer varierande.
Jag går dessutom in i det här lilla projektet (som ärligt talat mestadels är en dokumentation av mitt fiske för mitt eget nöjes skull) med en lite annan inställning till hur dåligt man "får" prestera i sitt fiske. Handen på hjärtat så har jag många gånger låtit bli att skriva om härliga fisketurer eftersom jag inte fick några fantastiska resultat den gången, men det ska jag ändra lite på. Nu släpper vi på prestationsångesten här och säger högt "Det är okej att blanka... ibland."
Så utöver fler inlägg, olika arter och mer variation i allmänhet så kan ni även räkna med att få läsa om fler fullkomliga misslyckanden och fantastiska bompass. Hoppas att det passar!

Avslutar med en bild på en fisk som i somras avslutade en nästan 8 år lång svit av
fullkomliga misslyckanden och fantastiska bompass i ett klurigt vatten.
Nu börjar räkneverket om från noll igen...

onsdag 21 maj 2014

En lyckad satsning, ett mål i hamn...

Låt mig börja det här inlägget med att be om ursäkt för min brist på uppdateringar den senaste tiden, men jag har verkligen inte legat på latsidan. Åh nä! Jag har varit ute i fält och samlat material, så att säga...
För att skriva om sitt fiske så måste man självklart fiska och det är precis det jag har gjort.

Jag gjorde nyligen en satsning i ett sutartätt litet vatten med ett fåtaligt bestånd av karp och en stor gräskarp som jag väldigt gärna vill fånga. Senast jag fick hålla upp den för kameran var 2011 och då vägde den in på 7,2 kg vilket innebar nytt PB för mig som stått sig sedan dess. Andreas lyckades lirka upp den på ett lätt flötmete ämnat åt sutare förra sommaren på ny toppvikt av 9,1 kg (hela historien finns här).
I rätt kondition skulle den här gräskarpen lätt kunna gå över "drömgränsen" 10 kg, en riktigt fin fisk.

Jag hade väl inget direkt "mål" med min satsning mer än att få lite fisk, se hur mina riggar fungerade och om det bete jag fiskar för stunden är något som faller karpen i smaken... men om jag fick välja en fisk att fånga så vore det just den stora gräskarpen, såklart.

Mums, mums!

Jag inledde på en tisdag med en rejäl mäskning runt lunchtid med groundbait, boilies, pellets och partiklar på ett litet område i sjön som de många sutarna sällan uppehåller sig på men som karparna frekventerar. Därefter spenderade jag en första natt på platsen utan resultat, bara något linebite som indikerade att där var fisk på platsen en stund.
Jag fortsatte därefter att dagligen servera karparna lite mer boilies och körde sen ett kort kvällspass på fredagen i ösregn. Även denna gång blev jag utan resultat men med några små indikationer på att fisk rörde sig i området kändes det ändå positivt.

En fisk har avslöjat sin närvaro genom att simma emot linan och gett ett litet utslag på det vänstra nappalarmet.

När jag sedan på söndagskvällen mäskade ut ett halvkilo boilies så bestämde jag mig för att testa något nytt. Jag hade haft fisk på plats vid tre tillfällen nu, utan resultat, och så kan vi inte ha det! Jag placerade därför ett gäng boilies i vattenbad direkt när jag kom hem ifrån mäskningen för att låta dessa bli lika ursköljda som de jag kastat i sjön. Jag skulle då kunna använda dessa som krokbeten som i smak och färg inte skiljde sig från de som legat på sjöns botten och blivit blekta och urvattnade i 10 timmar, då jag återvände på måndagsmorgonen. En taktik jag tidigare inte har testat, men det är en metod som jag vet kan göra stor skillnad i vissa situationer och vatten där fisken är lite försiktigare och kan skygga för beten med lite skarpare färg och intensivare doft.


På plats! Tre fällor riggade och allt klart för drabbning... 
Efter att ha lagt ut mina riggar och krupit in under parasollet på denna regniga måndagsmorgon så fick jag omgående indikationer på att fisk var på plats även denna gång och inom en timme flög hangern på högerspöt upp och larmet gav ifrån sig en serie ilskna toner innan jag flög upp från avkrokningsmattan och fram till spöt. Ett tungt motstånd mötte mig i krokningen och några djupa gungningar i spöt innan fisken följde med ganska så snällt mot den väntande håven. När jag fick in den några meter från kanten och pressade upp den strax under ytan så såg jag att det var en gräskarp, men den såg dock inte så stor ut.
Snällt gled den in mot håven och jag trodde fighten var vunnen... åh, så fel jag hade! Nu vaknade fisken till och drog iväg på den ena tunga rusningen efter den andra. Först nu förstod jag hur stor den faktiskt var.
 Jag fiskade med riktigt hårt ställd broms, men det brydde sig inte fisken om, den tog lina ändå och efter några minuter med tunga rusningar från fiskens sida och hård press från min så börjar fiskefrossan och mjölksyran så smått att göra sig påmind. Mina knän skakar och jag försöker förgäves att styra fisken över håven som ligger redo, men gång på gång vinner gräskarpen lina och jag får återigen börja jobba hem den och det går minst sagt segt...
Jag har kämpat mot fisken i en bra bit över tio minuter innan den slutligen ligger säkrad i håven och den var långt ifrån slutkörd då, där fanns mycket krut kvar...
Först nu, när jag på nära håll får inspekterat den inser jag vilken otroligt fin kondition den är i. Det blir nytt personbästa utan tvekan, och den där drömgränsen på 10 kg hänger verkligen löst nu!

Jag flyttar fisken till avkrokningsmattan och letar fram vågen som stannar på 12,3 kg vilket blir 10,2 kg efter att jag dragit av vikten på mattan. Den första stora drömgränsen för gräskarp är nådd, jag har höjt mitt personbästa med 3 kg och dessutom så kom fisken på mina ursköljda boilies på en rigg jag designade helt ur eget huvud den morgonen... JAAAAAA!!!

Glädjeruset är totalt och jag kan inte låta bli att skratta för mig själv när jag håller upp fisken framför kameran en liten stund innan det är dags att ge henne friheten åter...


10,2 kg magnifik gräskarp och en förbaskat glad fångstman!

Kort efter att jag sett fisken simma tillbaka till sitt rätta element, oväntat pigg och stark efter den långa, hårda fighten och någon minuts hantering på land så packade jag ihop och begav mig hemåt igen.


Jag återvände tidigt på kvällen dagen därpå med höga förhoppningar inför nattens fiske. Det skulle bli svårt att toppa gårdagens jackpot, men där simmade fortfarande en del andra karpar i sjön som förhoppningsvis hade fått smak för mina boilies vid det här laget. Och om även de ville göra en liten påhälsning på mattan så var de självklart mer än välkomna!
Jag har fått ut två spön och sitter på sängen och gör i ordning riggen på det tredje när vänster larm ljuder och spöt ställer sig i en fin båge när fisken stretar emot den stenhårt ställda slirbromsen i sina försök att nå näckrosorna som jag fiskat tätt intill.
När jag greppar spöt blir det liv i luckan och fisken rusar ut mot öppet vatten i full fart. Väl där så går den istället ner djupt och stångar lite. Den följer med in ganska så snällt och jag kan strax vila ögonen på en lite mindre spegelkarp nere i det mörka vattnet... återigen misstar jag mig gällande fiskens verkliga storlek och kraft, vilket karpen visar då den, efter att ha följt med snällt ända in till vasskanten, bestämmer sig för att inte ge upp så lätt!
En tung dragkamp tar sin början där fisken hela tiden lyckas hålla sig utom räckhåll för håven, men med den hårda press jag sätter kan den inte heller försvinna iväg på några längre rusningar. Gång på gång stoppar jag den och pumpar hem den igen innan den åter tar ett ryck och ökar avståndet mellan oss. Efter en stund så börjar fisken bli märkbart trött, men jag har ändå problem att pressa in den de sista två-tre metrarna till håven. Karpen dyker flera gånger rakt ner i bottenvegetationen och sitter fast där emellanåt men jag lyckas hela tiden lirka loss den igen relativt snabbt och återuppta dragkampen.
Till slut så kan jag sträcka ut håven under fisken och säkra fångsten. Det visar sig vara en gammal bekant, den tjocka fullyscalen som, mig veterligen, utgör sjörekordet på 7,7 kg från min fångst av henne förra sommaren. Nu noterar jag en ny toppvikt för henne på 8,4 kg och därmed ett nytt sjörekord.
Happy days!

En riktig liten tjockis är vad den här damen är, men jäklar vad fin!

Jag återgår till fisket efter några bilder och en smärtfri återutsättning och nu är det full rulle i swimmet.
Karpar rullar några gånger över mäskområdet och små indikationer i larmen skvallrar om att där är mer fisk i rörelse. När mörkret faller blir jag tvungen att avbryta fisket och bege mig hemåt då det plötsligt uppdagats att jag ska börja jobba i gryningen dagen därpå och inte på eftermiddagen som jag hade planerat.
Medans jag packar ihop fortsätter rullningarna och det känns surt att lämna ett swim fullt med aktiva karp bara sådär...

Efter jobbet så återvänder jag på onsdag eftermiddag och ska fiska till torsdag förmiddag. Spöna är ute lite innan 18-snåret och det dröjer inte länge innan mina larm skvallrar om fisk i swimmet som simmar på linorna och runt 19:30 får jag en tydlig indikation på att en fisk tagit betet på vänsterspöt men att den lyckades spotta ut det igen utan att fastna... jäklar!!
En dryg timme senare har jag bättre flyt och samma spö levererar en ilsket fightande fjällkarp på 7,9 kg. Jag försöker ta några bilder, men vädret och ljuset är för dåligt så jag säckar fisken för en fotosession i gryningen istället.
Det blir relativt lugnt i swimmet nu, en och annan rullning och något enstaka linebite är allt som händer medans mörkret tränger sig på. Strax innan klockan hinner bli 23:00 så drar vänsterspöt återigen iväg och genast då jag greppat spöt och får kontakt med fisken tycker jag att det känns annorlunda mot karparna och mycket riktigt så var det annorlunda. Den stora gräskarpen har ännu en gång sugit i sig mitt krokbete och den här gången är den inte alls lika medgörlig i början av fighten. Den rusar vilt i ytan och piskar upp kaskader av vatten som glittrar i fullmånens sken. Efter en intensiv kamp rusar den rakt in i vassen och strandar på mindre än en decimeters djup till vänster om mig och blir liggandes lugnt och stilla där. Jag sträcker mig efter håven och går bort för att helt enkelt lyfta över den i håven, övertygad om att fighten är vunnen.
Plötsligt tänder fisken till på alla cylindrar och rusar längre in mot land och på knappt 5 cm vatten tar den sig på ett par sekunder igenom ett tätt buskage och vänder sedan rakt ut mot sjön igen och fortsätter på en tung rusning som jag har svårt att få stopp på. "Hur tusan ska jag lösa det här!?" tänker jag och börjar slita sönder buskaget för att befria linan så att jag kan återuppta fighten med fisken som vältrar sig i ytan 10 meter ut. Jag känner plötsligt hur fisken lyckats skaka sig fri och allt blir åter tyst...
Min lina löper fortfarande genom buskaget och det tar mig några minuter att reda ut det hela så att jag kan veva in min rigg igen. Det här var nog något av det galnaste jag varit med om i en fight mot en fisk... sanslöst!

Det är inte med ett leende på läpparna som jag återvänder till sängen efter att ha inspekterat rigg och lina noga och sedan kastat ut igen på samma fläck, i utkanten av näckrosorna. Timmarna glider sakta förbi och jag slumrar till...

Jag vaknar med ett ryck av att högerspöt ger ifrån sig en serie pip och i pannlampans sken kan jag se att hangern sitter som klistrad under klingan, men det är också allt. Inga ytterligare pip och inga rörelser i hangern. Efter några sekunder så tycker jag mig se en gungning i spöt och riktar då blicken uppåt, mot spötoppen istället som står i en fin båge åt höger. Just i det ögonblicket ger larmet ifrån sig ytterligare ett par pip och jag inser att det faktiskt är en fisk på som har simmat i en jämn båge ut åt höger på precis den längd av lina som fanns mellan rullen och kroken. Jag kastar mig på spöt och kan relativt snabbt och lätt tämja en lite mindre fjällkarp på 6,2 kg som även den får spendera lite tid i en karpsäck i väntan på gryningen.

Jag drar mig tillbaka och får några timmars sömn innan det ljusnat så pass att jag kan ställa i ordning kameran och föreviga nattens fångst på bild.

Den lille på 6,2 kg som gav ett väldigt märkligt napp under småtimmarna.

Spegelkarpar och deras högst unika utseenden i all ära, men en fjällkarp av det rätta snittet är en otroligt vacker varelse.
Den här lille rackaren vägde in på 7,9 kg och föll för en vit popup som stod hela 6 cm över botten.

Just som jag är i full färd med att posera framför kameran börjar vänsterspöts larm återigen att sjunga och hangern flyger upp. Jag lägger snabbt ner fisken i avkrokningsmattan igen och säkrar den där i innan jag greppar spöt och sätter kroken. Ytan exploderar när karpen inser att den blivit krokad och den rusar genast ut  åt höger, mot öppet vatten. Samtidigt så går en annan plogvåg in i viken till vänster och småsarven  som hänger under ytan flyger åt alla håll och kanter när en skrämd karp susar förbi.
Väl ute på öppet vatten tar jag fisken hårt, den får inte mer än någon enstaka meter i sina rusningar som jag sen ser till att vinna tillbaka snabbt, jag vill inte lämna de andra karparna i avkrokningsmattan längre än absolut nödvändigt. Efter en kort men hård fight ligger passets tredje karp säkert i håven och får återhämta sig medans jag förbereder de andra för återutsättning.

Passets sista karp, en skönhet på 7,3 kg, redo att simma hem igen.
Lite senare under morgonen gör sutarna entré på platsen, något som vanligtvis innebär att karparna börjat dra sig tillbaka något. Jag får landat ett par av de små grön-svarta också och får ytterligare en indikation på att någon fisk lyckats spotta ut mitt ena krokbete innan jag bryter för den här gången och beger mig hemåt med ett leende...



tisdag 8 april 2014

Första natten avklarad.

I helgen var vädret relativt milt, om än lite fuktigt. Vinden låg på rätt håll sen ett par dagar tillbaka och tryckte in det varmare ytvattnet rakt in i viken där jag mäskat ett par tillfällen med rejäla laddningar av en härlig blandning av 15 mm boilies i alla tänkbara färger och smaker, allt för att få snabb och kraftfull attraktion i det ännu ganska så kalla vattnet.
Jag anlände runt lunchtid på lördagen och innan jag ens hunnit lägga det tredje spöt på larmet så hade det andra dragit iväg i ett riktigt hårt run som nästan fick spöt att åka i vattnet. Jag greppar spöt och får ett ögonblicks kontakt innan det blir slakt... jag fattar inte riktigt vad som hänt.
I den här sjön kan man blanka en hel säsong, vilket jag även gjorde 2013, och nu fick jag ett run inom de första minuternas fiske. Galet!!
Ännu mer galet är att jag tappar fisken, något som aldrig hänt mig här förut.

Jag inspekterar riggen, kroken och betet innan jag lägger ut det på samma plats igen och drar mig tillbaka.
Strax därefter sjunger larmet på nytt, slirbromsen skriker och spöt står i en härlig båge på banksticksen, jag greppar spöt och får kontakt. Ett par sekunder senare är den borta...

Resten av dagen förflyter utan någon aktivitet. Inte ens brax och sutare är framme och pillar, vilket brukar vara standard annars. Vinden dör ut under eftermiddagen och vänder sedan till en frånlandsvind som drar bort det uppvärmda ytvattnet från viken och istället suger in det svalare vattnet som ligger lite djupare och därmed minskar mitt hopp om fler chanser den här gången.
Efter 27 timmars ytterligare fiske kan jag konstatera att det inte blev fler pip i nappalarmen, varken från småfisk eller linebites.
Mest troligt är att den mäskning jag utfört under fredagen hade hållit en eller två karpar på platsen som då varit i full gång med att äta då jag började fiska och därför fick jag dessa två snabba run.
Att jag tappade dem skyller jag (nästan) helt och hållet på den rigg jag använde då det som sagt är första gången jag tappar fisk här och alla andra har suttit riktigt bra krokade. Det var nämligen även första gången jag fiskade med riggar knutna på styv flourcarbon... tillbaka till ritbordet i jakten på en pålitlig rigg som ska vara svårare för fisken att bli av med än vad vi tidigare använt, men samtidigt ge lika goda krokfästen.